Okej, felåt, jag tog verkligen semester.

Det blev en overload och jag var tvungen att kapa kvickt. Det mesta rök.

Nu håller jag på att kratta ihop mig och ladda inför nya jobbet. Två veckor kvar och jag rensar så gott jag kan i den almanacka som inte är helt hjälpsam när det gäller obrutna tidssjok. Det är tandhygienisten och först Juniors utvecklingssamtal och sen Miniors och så måste jag till Ackis och fixa en pryttel (verkligen mekanisk pryttel, inget som är trasigt på mig – Anki, lunch på onsdag? Eller nästa onsdag?) och allt ligger på olika dagar sådär så att man inte kan dra iväg någonstans och inte riktigt, ändå, kan bara känna eoner av tid.

Men jag är nästan ihopkrattad och förslagslistan över roliga saker att göra är faktiskt längre än todo-listan, vilket är första gången någonsin. Så idag har jag scrappat en liten ask jag ska ha pappersnäsdukar i och köpt ett par böcker och börjat kleta klistermärken och färgglada doodles i min almanacka. Det gillar jag. Och snart är senaste ullsjalen färdigvirkad.

Vad var det??

Hansominte och jag drog iväg på en sommarkonsert här i krokarna såhär på kvällskvisten. På väg hem åkte vi förbi något som låg på vägen och fick hansominte att brista ut ”VAD var det???”. Tre tydligt hörbara frågetecken, på sant, jag lovar.

”Jag tror det var en grästuva.” sa jag.

”Åh.” sa han, ”Jag tyckte det såg ut som en igelkott med en stor marshmallow på.”

Tycker ni jag ska åka tillbaka och kolla vem som har rätt?

kotte med marshmallows

Många småprojekt är det

När man går från en tjänst till en annan är det förstås en massa småprojekt som ska avslutas. Så även denna gång. Men det lär funka igen och jag ser fram emot att börja på nya stället efter semestern.

Mycket ser jag fram emot semestern också, faktiskt. En gång i mitt 45-åriga liv har jag haft två veckors betald semester på raken. I år blir det 5½ vecka. Det känns ungefär lika obegripligt som att jag fått mitt drömjobb. Och jag tror att det är klokt att ha rejält ledigt innan ny tjänst. Jag har haft några rätt tuffa år och tanten börjar bli gammal. Att vila så man tycker det är tråkigt känns som en bra uppladdning för en energifull höst.

Idag sitter jag hemma och förbereder och mellan de olika projekten pausar jag med att titta på dplay. Jag har en frimånad och nej, jag kommer inte betala för den tjänsten. Enda programmet jag verkligen vill se är Grey’s Anatomy. Jag köper den på dvd istället, det är inte värt det såhär, särskilt inte när man bara har 4 avsnitt tillgängliga i taget. Om man ändå kunde se hela säsonger!

Något jag sett hela säsonger av är Ex on the beach. Så befängt att det är roande. Vissa scener kan man dock snabbspola. Och efter det ramlade jag in på Arga restaurangen. Det är t o m ett gratisprogram och man behöver inte vara premiumkund för att se det. Nu är jag på tredje avsnittet och studsade duktigt.

hjälp

Alltså på allvar?

Jag är stockholmsböna for real. Eller var i mitt förra liv i alla fall. Tredje generationen på fädernet, bott i kommunen i 31 år, varav 10 i innerstan.

Men ändå. Jag kan ju se skillnad på en handfull koraser, jag kan mjölka och jag kan stoppa min egen korv. Jag vet, det är överkurs.

Men normalt folk? Borde de inte åtminstone veta det där?
Tror de att mjölken växer i tetror också?

(Det är inte personen på bilden som gett upphov till avsnittstiteln…)

I’m back!

Nu. Äntligen.

Energin är tillbaka och tystnaden behövs inte längre.

Första smällen som tog andan ur mig var när jag inte fick godkänt på uppsatsen fast jag var helt säker på att jag var klar. Det var inte roligt. Men på’t igen. Helt plötsligt var inte metoden okej, efter att ha varit det sedan i augusti. Så kan det vara. Härskarmetoderna på universitetet är outsinliga, men den här borde jag kunnat förutse eftersom jag blivit utsatt för den tidigare. Det är dock 20 år sen, så jag trodde institutionen om gott. Det var naivt.

Andra smällen var när min absolut fantastiska chef i förtroende talade om för mig att hen sökt nytt jobb. Utan hen, som jag faktiskt inte träffade särskilt ofta, men lirar fantastiskt bra med och kan luta mig mentalt mot på ett sätt jag aldrig varit med om i en jobbrelation förut, gick luften ur.

Samtidigt visade det sig att ett jobb på filialen i Knäckebröhult (jomen firman finns på de mest obskyra orter) var ledigt efter över ett år av personalsök.

Jag sökte. I stort sett i smyg, men i samråd med fantastiska chefen.

Det var när jag lämnat in ansökan som jag behövde ett break. När sen första intervjun gick bra och det var en vecka till andra intervjun som det var tufft att gå runt. Jag ville så innerligt. Och intervju 2 kändes bitvis bra, bitvis katastrofal. Filialen jobbade dock fortare än någonsin och lovade besked inom en vecka.

I fredags kom det och efter samtalet skrek jag rätt ut av glädje, sådär så jag fortfarande är lite hes.

Och nu står jag här. Idag har jag talat om för nuvarande filial att jag slutar, nu är det officiellt.

Visst blir det trist att gå därifrån och jag vet att jag dödar många förhoppningar som sattes just till min person, men för egen räkning och för familjens skull är jag lycklig som sällan tidigare.

Egentligen var det till just det här stället, på den här tjänsten, som jag ville ända från början. Själv går jag i ett rååwsa fluff som har vissa likheter med skär sockervadd. Eventuellt är jag fortfarande lite mer korkad än jag brukar vara, men det ordnar säkert till sig när verkligheten kommer ikapp. Jag räknar med att det blir framåt jul eller nån månad efter det.

Och nej. Jag kommer inte läsa italienska i höst.