Vi drar chipsturnén vidare

från Tokyo till Kyoto och kan konstatera att både Minior och jag mår bättre. Det var nåt i Tokyo som vi inte alls mådde bra av.

Chips finns i Kyoto också. Först ut är Pringles med smak av Jeep, kycklingben och Stetsonhatt. Nånstans där fanns ett rejält bett av chili också. I övrigt Pringles liksom.

Nästa vi hittade var Margheritachips. De var helt fantastiska med en tydlig smak av tomat, färsk mozzarella och färsk basilika.

Tredje sorten var pepperonipizza med maffig kryddning från pepperonin och ännu generösare ostsmak. Vet inte om den eller den förra var bäst. Båda klådde i alla fall stetsonhattchipsen med råge.

Annonser

Marknaden var inte nog genomletad!

Nudelsoppachips smakar som instant noodles med biffsmak. Lite bleka och intetsägande men ätbara.

Och sen hittar jag ris-med-köttfärssås-och-tagliatelle-chips. Eller jag vet ju inte. Jag gissar utifrån bilden. Men de smakade hygglig bolognese med lite dammtorr pasta.

Jag undrar verkligen när the båttom is nådd när det gäller chipssmaker. Olw och Estrella borde uppenbarligen servera mer sprit på sina brainstormingkonferenser…

Båda sorterna är köpta på SevenEleven i Nihombashi i Tokyo. Det är de i förra inlägget också.

Japanska chips!

Vi har dragit vidare till Tokyo och här hade ju chipsprovandet nått helt episka proportioner om jag förstått vad som stod på påsarna. Och om jag inte varit så petig med att det ska vara chipsformat. Japan måste vara de märkliga snacksens totala Mecka!

Men petig är jag och den lilla japanska jag kan begränsar sig till några få artighetsfraser. Så vi testar idag chips med smak av fransk potatissallad.

Junior gillar dem skarpt och jag tycker att det var helt okej. Tydlig löksmak och ett stänk vinägrett, det jag saknar mest är egentligen smaken av potatis, vilket ju i sig är lite märkligt när det är chips vi pratar om…

Sista chipsprovningen på Nya Zeeland

…och vi avslutar med två höjdare; först ut är American burger-chips som faktiskt smakar hamburgare, med hint av både senap och saltgurka. Lite knasigt men helt rätt för nån som gillar grillchips.

Och så resans favorit, Maple bacon. ÅH så gott! Som milda, aningen söta, lite rökiga grillchips. Såna kan Estrella få börja göra!

Äntligen!

Vi har dragit vidare och upplevt massor. Idag har vi lunchat med min kusin som jag inte sett på 22 år. Det kan bli så när man bor med halva världen emellan sig. Oavsett vilket håll man åker åt…

Efter det drällde vi un i Aucklands största köpcentrum och Minior hittade en klädbutik hon trillade dit på. Hon behöver ekiperas innan skolstart och det är ju roligare att ga kläder man är ensam om. Att priserna var lägre än på H&M ich kvaliteten ett par snäpp högre gör ju ingenting.

Men det fiffigaste var nog ändå provhytterna.

Äntligen provhytter där man vet att ingen rycker undan skynket medan man står i trosorna! Och där man slipper riskera att göra det på nån bara för att man inte ser att båset är upptaget…

Varningsskyltar

Det är verkligen en sak som är olika i olika länder. Den skylt som verkligen fick mig att inse det hann jag inte fota; det var ”varning för häst och ryttare”. På motorvägen.

Sen har vi den här som känns rätt exotisk för en svensk:

Ja, det betyder alltså ”varning för gejser” och inte ”höggravida kvinnor fortsätter rakt fram”.

Och så den här ljuvliga uppmaningsskylten:

Och jag bara undrar lite hur handikapptoaletter ser ut i Kina. Hansominte säger att det bara är vi i västvärlden som använder toastolar. Men hur i helsike går man på muggen annars om man är rörelsehindrad eller bara gammal och stel?