I den perfekta världen…

Jag var i kyrkan idag, på högmässa. Det var fint. Men jag satt och funderade på en grej som nog tål att funderas lite på. I vår kyrka finns det en valvbåge där det är en bibelberättelse målad. Det är den om jungfrurna som väntar på brudgummen, där tio har olja till sina lyktor och tio slarvbruttor inte har det. Sentensen är att man ska vara beredd och se till att ha olja. Man kan fundera lite över det där, om det verkligen är kört om man goofar, men det var inte det jag klurade på.

Grejen är att de förberedda jungfrurna alla är prydliga med sina kronor rakt på huvudet och sådär. Och slarvbruttorna ser ut som om de just kommit ur sängen och kronorna sitter på sned.

Och jag tycker att de stökiga, som inte är så perfekta, är så himla mycket mer intressanta än de som är alldeles ordnade. I det perfekta finns inget att fastna för. Jag hör inga historier om var och en av dem, medan jag lätt gör det med donnorna med rufset.

Kanske är det här en tråd som går genom mitt liv, att det som är lite skavigt är så mycket mer intressant. När jag var sju fick jag en nalle-ish, egentligen är det nog en sankt bernhardshund fast stående version liksom, och nosen är lite på sned. När jag köper prydnadssaker så får de gärna vara lite krokiga eller speciella. Människor som har en perfekt instagram-yta roar mig inte alls. Och jag njuter av att vårt nya sovrumsgolv knarrar fast hansominte gjorde sitt bästa för att lägga det så det inte skulle låta.

När jag funderade så blev det mer och mer tydligt och jag kom på fler och fler exempel där det skavda är mer intressant än det perfekta. Men det var det där valvet i kyrkan som väckte tanken.

Annonser

Saffranstryffel

IMG_9791[1]

Hacka 400 g choklad fint (eller ta Odenses vita knappar, det är supersmidigt) och smält över vattenbad på låg värme tillsammans med 1½ gram saffran (det kan räcka med 1 gram). Klicka i 100 g mjukt, rumstempererat smör och rör runt med ballongvisp. Vänt ner den kondenserade mjölken. Om det ser ut som om det spricker så bara värm lite mer över vattenbadet och rör snabbt. Häll upp smeten i en avlång brödform ca 10*20 cm, en liten långform eller en avlång pajform, som klätts med bakplåtspapper. Strö över 70-100 gram grovhackade pistagenötter. Låt den stelna i kylen i minst 2 timmar och skär sedan i bitar med en vass kniv du spolar i hett vatten. Torka av knivbladet innan du skär men se till att den är varm.

Tryffeln går utmärkt att frysa. (Och den går alldeles strålande att äta frusen…)

Nu ligger golvet på plats

Fingrarna slant och det höll på att bli ”nu ligger golvet på plast” men det gör det verkligen inte. All plast är väck ur sovrummet! Ja, utom foamen som ligger under det massiva trägolvet som Hansominte bänglat in. Han hann med halva förra helgen, och jag som haft en ledig vecka och försökt pilla mig i naveln (det gick sådär) tänkte att vadfasen, en bra kvinna kan väl lägga golv?

Det kan hon inte. Eller törs inte.

Första plankan sprack när jag hade ½ cm kvar att såga mig igenom. Andra plankan sprack när jag skulle lägga ner den, jag hade glömt att ta höjd för ½ cm spont och den fastnade i murstocken. Sen gav jag upp. Vågade inte sabba fler plankor, jag räknade med att det fanns sex stycken fler än vi behövde, och med sånt spräckfacit var det läge att lägga ner.

Jag gjorde saffranstryffel istället.

Men nu är golvet där, det är hårdvaxoljat och tryffeln är skuren i små fina bitar och ligger i låda i kylen, i avvaktan på att baileystryffeln ska stelna lite till och sen få åka ut i frysen. Så nu går vi upp och tapetserar!

Hej och välkomna till kinderägget!

Vi skippar den där ångestlitanian när jag ska ursäkta mig för att jag varit borta ett halvår? Och sen lova att skärpa mig och… ja, ni vet. Vi har testat det förr.

Istället säger jag hej och välkomna (tillbaka) till kinderägget.

Vi håller på och renoverar. Huset är från 1914 och vi kallar det för kinderägget. Var vi än öppnar får vi tre överraskningar.

Sovrummet hade plast. Plastmatta och plasttapeter. Me no like. Ska inte vara sånt i ett sekelskifteshus på landet. Plasttapeterna på 80-talet var fantastiska; ett skikt plast, vår i vita toner och märkliga bucklor/ränder/psykedeliska mönster. Och ett skikt papper som limmats på väggen. Om man försöker riva ner sån tapet går det halvbra. På riktigt halvbra. Plasten följer med men inte pappret. Det är ett monumentalt skitgöra att skrapa och slipa och spackla eländet.

Hansominte har gjort det. Minior var med några timmar och skrapade. Själv har jag smitit undan med att hålla ordning i resten av huset, så gott det gått. Sådär, ärligt talat.

Sen kom första överraskningen. Under plastmattan var det betong, eller något snarlikt. Det har hänt förr. Golvsliparens mustiga uttryck gör mig fortfarande lite kollrigt lycklig över den totala poesin i att kunna svära så. Jag som trodde jag kunde svära. Tjenahej, jag är rena nunnan i jämförelse med den golvsliparen. Poetiskt så man kan gråta av glädje. Jag ångrar att jag inte bandade honom sist för att lära mig. Men under betongen syntes också en spånskiva. Kanske var det så välsignat att de betongat golvet jämnt ovanpå spånskivan och man med hjälp av en kofot och lite jävlaranamma och en stark karl kunde bända bort betongklädda spånskivor med bara små märken i originalgolvet.

 

IMG_9663[1]

Om Gud vill och brallorna håller.

Men Gud ville inte och brallorna höll inte. Och överraskning 2 var ett faktum.

IMG_9662[1]

Under spånskivan fanns typ ingenting. Isolering mellan bjälkarna i bjälklagret. Sen ingenting. Hur i hela glödheta kommer man på den briljanta (obs, grav ironi om ni mot förmodan inte begrep det) idén att jämna ut ett golv med något som ser ut som betong? Eller möjligen cement? Eller om det kanske är flytspackel? Och över hela golvet dessutom?

I resten av huset har man i alla fall haft den goda smaken att oftast inte sabotera originalet utan bara spika spånskivor över innan man moderniserat med plast, men det här…

Nu undrar jag vad den tredje överraskningen blir.

 

Saker man kan fundera över

Jag sitter och syr små vimplar till Miniors konfirmationskalas medan jag har Ex on the beach på extraskärmen. Tittar ärligt talat måttligt mycket men det roar mig lite att överseende le åt deras drama emellanåt.

Men så slog det mig. Man måste vara 18 för att få se programmet. Eller i alla fall kunna läsa så man kan klicka på den knapp som bekräftar att man är 18. Det är ju på rätt förekommen anledning, om man säger så.

Och ändå beepar de så fort nån svär??