Fobier och fobier…

Det finns olika saker man kan ha fobier mot. För. Om. Whatever.

Jag är sketrädd för ormar. Sådär så det vänder sig i mig av att tänka på dem.

Minior och jag var på Universeum för ett gäng år sen och hon skulle förstås gå på ormklappningen. Jag satte oss lääängst upp i auditoriet. Det hjälpte inte. Ungen är inte dum på en fläck utan utmanade mig: ”Du vågar aldrig.” Jag borde sagt ”Nä.” och låtit det vara så.

Jag har aldrig kunnat klara av det. Så jag gick ner och petade på den alldeles ofarliga, väldigt lilla, illgul-och-röda ormen. Och höll på att kräkas rätt över den.

Nu ser jag inget skäl till att göra mig av med min ormfobi, så den tänker jag behålla. Men jag har en annan fobi, dock inte på kräkasnivå, som faktiskt kan löna sig att fejsa i vitögat.

img_81011.jpg

Jag skrev inte så mycket om det men lite. Jag var rätt illa däran. Det var våren 2016.

Idag lägger jag papprena på lådan.

 

Annonser

Vissa dar går det ju bättre än annars

Det är lite mycket jobb. Nu igen.

Oh well.

Jag satt i bilen igår, på väg från ett möte. Funderade över en massa saker och en hel del på bloggen faktiskt. Försökte formulera ett inlägg men kände att det blev samma blablabla om att hej nu gör vi en nystart eller hallå-vad-borde-jag-skriva-om som jag skrivit lite för många gånger förut. Asch. Skit i det och bara kör på liksom. Så fort det händer nåt som är värt att skriva om – hur värd nu en blogg egentligen är när den är i det här formatet. Det är ju inte som att jag kan leva på den, om man säger så. :p

Medan jag funderade satt jag och mumsade på ett äpple för att inte svänga in till närmaste mack och köpa shåkkela av ren blodsockerbrist. Vid åkrar och ängar tänkte jag skicka ut skruttet genom fönstret. Inte för att jag förordar att kasta ut skräp genom bilfönstret hur som helst, men en äppelskrott på en åkerkant får inte ligga många minuter innan den blir uppäten. Så jag tryckte på knappen för att veva ner rutan på passagerarsidan och sulade järnet för att få ut skruttet ända i diket.

img_80751.jpg

Det var väl liksom bara det att jag vevat ner rutan i baksätet.

När man vill vara miljövänlig

Jag ska åka på två resor i år, båda med flyg. Nästa år blir det en långresa med flyg.

Jag är inte helt bekväm med det, ur miljösynpunkt. Inte ur höjdrädslesynpunkt heller, men det är aningen underordnat och det kan jag i alla fall kontrollera. Enda sättet att kontrollera flygbränsleutsläppen är ju genom att välja annat sätt att ta sig fram.

Så jag försökte leta tågresa.

paris

Jag hoppas SAS hittar bättre än SJ.

 

Båtbilder???

Om 1½ månad ska jag åka till Italien med en grupp. Några är kanske inte helt vana vid att flyga och vet inte riktigt vad som kan hända på vägen (har ju varit med om att bagage försvunnit på väg till Italien mer än en gång) så jag håller på att planera för ett möte där vi ska gå igenom det allra viktigaste.

En viktig sak är hur man packar sitt handbagage. Det skrev jag upp på en lapp bredvid sängen igår.

Sen när jag släckt fick jag en ny idé om något jag behövde skriva upp. Fast när jag släckt så har jag släckt och vill inte tända – så jag skrev. Jag visste ju var på pappret det var tomt. Typ.

img_80151.jpg

Det står alltså ”hur man pack(ar) handbagage”. Och nåt mer.

Jag tror det står ”båtbilder”. Men varför? Vi ska inte åka båt. Vi har ingen båt. Jag har inga båtbilder.

Måste sluta äta de där råwsa små tabletterna innan jag går och lägger mig.

En viss språkförbistring?

Minior och jag var på torget igår. Där fanns en massa roligt och bland annat en grönsak…ish? jag inte sett förut. Det stod ”mandel” på påsen och det var min gissning men jag var ändå osäker så jag frågade.

IMG_7995[1]

Ja, alltså, de gula är ju citroner. Men de gröna?

Jag frågade säljaren och han sa att det var typ snacks, att man äter dem som de är, med salt, framför en film eller så. Så erbjöd han mig att prova, dock utan salt och film.

Mja, jag vet inte jag. ”De smakar mest ogräs.” sa jag, för det gjorde de. Och inuti såg det mer ut som gelén i en aloe vera-planta, där mandeln borde varit.

”Ja, ja, ogräs!” tjoade säljaren lyckligt och höll med allt han orkade.

Jag köpte gurka istället.

Att leva en Monthy Pyton-film…

Hansominte är på tjänsteresa ett par dagar. Jag har egentligen inga problem med det, dels är jag tämligen kompetent själv, dels tror jag det är lite bra att få längta efter varandra.

Men ibland chokar det ihop sig sådär så det hade varit bra att vara två vuxna.

I förrgår ringde Junior och talade om att han åkt från skolan för han hade så ont i huvudet att han var på väg till lasarettet. Han ville klara det själv, han är ju bevars snart 17, och det fick han. Men de sa att ring imorrn klockan åtta så får du en akuttid imorrn, blir det värre så åker du till akuten inatt.

När han ringde var klockan 08.03. Då var dagens akuttider slut.

På väg till skola/skolbuss/jobb (Junior fick vara hemma med sin sprängande skalle) så hamnade vi i ett vägarbete. Ni vet ju hur fort folk kör förbi vägarbeten. Det vet PEAB också och därför har de, på just vårt vägarbete, två bilar som kör illsakta fram och tillbaka och bara är i vägen och saktar ner trafiken. På många sätt tycker jag det är bra. Men om man inte är beredd (det här vägarbetet byter utseende varje dag och just nu är vi inne på sydtysk julmarknadsbelysningsvarianten igen ett tag) och det då tar 43 minuter istället för gängse 9 att ta sig till jobbet, då kan man bli lite stressad. Handväskan låt i bagaget, så när det gick som långsammast bad jag Minior att hoppa ut och hämta den så jag kunde ringa jobbet och be dem säga till mötet som skulle komma 9 att jag möjligen blev lite sen.

Då började gubbarna veva i bilen bakom och jag blev sur – det gick under 10 km i timmen och fanns ingenstans att ta vägen – det måste väl ändå kvitta om det blir en lucka på 20 meter till bilen framför? Minior hade tagit fel väska. Vid nästa stopp stängde jag sonika av bilen och klampade ut själv, uppsträckt i 178 rätt sura centimeter plus klack. Tog ut rätt väska och gubbarna illvrålade. Jag gav dem Mördarblicken och meddelade att ”Men vad fan, det är ju ändå stopp???!!!” och sen hörde jag vad de sa: ”Du har punka på vänster bak.”

Ops.

Jag menar ”förlåt”. :/

8.52 fick jag tag på jobbet som meddelade att mitt bokade möte redan väntade. Oh glory.

Det var bara att fortsätta köra för att släppa ungar och parkera vid jobbet, jag hade liksom inget annat val.  Efter mötet skulle jag bara kolla att jag hade reservdäck innan jag ringde assistansservice, nåt betalar man ju för liksom, och byta däck hade jag inte lust med. Men det såg inte så platt ut? Lite kanske, men mest nertill. Jag åkte till macken istället. De har ändrat på de där luftmojjarna sen jag hanterade en sist, så jag bad om hjälp och tjejen, som bara himlade lite med ögonen åt mig, sa att jo, nog var det platt alltid. Okej, sa jag, vart åker jag för att laga det? Hon gav mig tre möjligheter inom väldigt rimligt avstånd och jag frågade vilket hon hade valt och åkte dit. Efter en knapp timme var spiken utdragen och däcket helt. Drop in is da shit.

Sen hade jag ett annat möte och vaktmästaren som jag briefade lite innan, han skrattade så han grät åt min morgon och påstod att den var som en Monty Python-film.

Eftermiddagen gick utan vidare åthävor men på kvällen blev Junior så dålig i skallebanket att vi tillbringade natten på akuten. Dr Kanonbra jobbade natt och vi fick hjälp – fast det tog dryga sex timmar innan vi var hemma igen, så jag är lite mör idag. Sova tre timmar för att köra Minior och Mellan till skolan är inte riktigt tillräckligt. Och nu har jag varit hos veterinären med Snusan för att få öronskabbsmedicin och för att raka bort perserblandning-fäller-vinterpälsen-på-tre-dar-tovorna. Den katten spinner när man rakar henne.

Det hade också kunnat platsa i en Monty Python-film.