Dagens humor

Nog måste man säga att den som hittar på produktnamn på Jysk har humor?!

But why?

Vi har nu varit hemma i en dryg månad och familjen har landat, skolan och jobbet har börjat och det finns alltså också en ny hund i familjen. Han har möjligen inte landat riktigt utan är sådär som en sjumånadersvalp, dvs enbart kottar och kolasås i öronen. Hans förra familj hade uppenbarligen inte övat honom på inkallning en enda gång och han dööhöööööhööööör ihjäääääähäääääl om man lämnar honom ensam i 30 sekunder eller mer. Vi jobbar på det. Möjligen låter det lite desperat när vi står ute på gården och vrålar, eftersom han numera heter Whisky. Men så får det vara.

Fb-flödet är också igång och jag känner bara att jag inte riktigt förstår reklamen som dyker upp ett dussin gånger om dagen.

tranås

Hela tiden är det just Tranås de vill sälja hotellrum i.

Varför???

Jo, jag har varit i Tranås. En gång. Jag har en bekant som bor där, i övrigt ser jag inga skäl i världen till varför jag skulle åka tillbaka just dit. Det är inte som att jag planerar en längre semester där i alla fall.

Men de kanske har lite balla chipssorter?

Nu levlar vi upp chipsprovandet!

Gårdagen spenderades mest i DMZ. Den demilitariserade zonen mellan Sydkorea och Nordkorea. Det var en surrealistisk och märklig upplevelse. Den sydkoreanska delen, som vi var i, byggdes upp som utbildning (och propaganda, men det säger man inte högt) för den generation sydkoreaner som aldrig upplevt ett enat Korea.

Numera är det mest turister som åker dit. Kriget har blivit ett turistmål. Det kan man skriva långt och länge om, och om vad det här kriget har gjort med tiotusentals familjer kan man skriva ännu längre om.

Eller så konstaterar man att Minior har hökögon och att hon hittade Pringles i en av de otaliga souvenirshoparna.

Junior och jag har delat rum, så vi chipsprovandet.

Sweet mayo cheese var ett blekt meh. Som majjo utan kryddor. Vilket det ju var. Inte äckliga. Bara nivån tristare än vanliga Pringles.

Sen gick åsikterna isär. Jag blev alldeles till mig i trasorna av Butter Caramel, nästan lika goda som Honey Butter häromdan, med konsistensavdrag för Pringles pressade mos, vilket gör dem lätt sandiga. Men så är ju alla Pringles.

Junior föredrog Cheeseburger. De hade en hög och tydlig smak av McD:s cheeseburgare inklusive senap och saltgurka. Mycket bra tycker jag också, men få saker klår smaken av butter scotch enligt min mening. Lite oavsett vad det är som smakar så.

Inatt åker vi hem. Fyra veckor har vi varit iväg och de har varit sprängfyllda av upplevelser ich känslor. Sista dagen tillbringade Junior och jag på marknaden igen och på 7/11 hittade vi mer chips när vi köpte lunch.

Det här kan vara en smak surrealistisk i paritet med vita choklad-pringles som bara smakade wienerbröd.

De här smakar Gröna Jättens burkmats värmda med smör. Nu är det varmt här, men chipsen var ju inte så varma. Däremot smakar de alltså varm majs. Ytterst märkligt men inte helt oävet, även om jag saknar den utlovade osten.

Om inget oväntat inträffar på Inceon ikväll så får vi nog anse den här chipsprovarresan över. Eller vänta… det kanske inte var huvudsyftet med semestern?

Okej, vi drar vidare!

Ni kan inte annat än säga att jag tar det här med chipsprovningen på fullt allvar, så nu drar vi till Sydkorea och köper chips!

Här är vi lite mer balanserade och börjar med att möjligen gå lite utanför de gängse ramarna för chips.

De har ju egentligen fel form. Men okejrå. Och helt okejrå på smaken också, åtta ostkrokar av tio möjliga. Eller nio rentav. Tydlig grillat-på-kol-men-utan-tändvätska-smak och fräscht, tydligt och färskt vitlökssmör. Gjort på riktigt smör och riktig vitlök, inget pulver-i-margarin här inte.

Och sen alla tiders totala höjdare. Tjusju ostkrokar. Av fem möjliga. Honung och smör.

Milda himmel vilka sjuuuuuukt goda chips. Sådär så jag funderar på att byta jobb och bli chipsimportör. Italien kan ta sina rosépeppar-och-lime-chips och gå och gömma sig. Hålla sig till rödvinsproducering helt enkelt. Där lär inte Sydkorea slå dem på fingrarna.

Vi drar chipsturnén vidare

från Tokyo till Kyoto och kan konstatera att både Minior och jag mår bättre. Det var nåt i Tokyo som vi inte alls mådde bra av.

Chips finns i Kyoto också. Först ut är Pringles med smak av Jeep, kycklingben och Stetsonhatt. Nånstans där fanns ett rejält bett av chili också. I övrigt Pringles liksom.

Nästa vi hittade var Margheritachips. De var helt fantastiska med en tydlig smak av tomat, färsk mozzarella och färsk basilika.

Tredje sorten var pepperonipizza med maffig kryddning från pepperonin och ännu generösare ostsmak. Vet inte om den eller den förra var bäst. Båda klådde i alla fall stetsonhattchipsen med råge.

Marknaden var inte nog genomletad!

Nudelsoppachips smakar som instant noodles med biffsmak. Lite bleka och intetsägande men ätbara.

Och sen hittar jag ris-med-köttfärssås-och-tagliatelle-chips. Eller jag vet ju inte. Jag gissar utifrån bilden. Men de smakade hygglig bolognese med lite dammtorr pasta.

Jag undrar verkligen när the båttom is nådd när det gäller chipssmaker. Olw och Estrella borde uppenbarligen servera mer sprit på sina brainstormingkonferenser…

Båda sorterna är köpta på SevenEleven i Nihombashi i Tokyo. Det är de i förra inlägget också.

Japanska chips!

Vi har dragit vidare till Tokyo och här hade ju chipsprovandet nått helt episka proportioner om jag förstått vad som stod på påsarna. Och om jag inte varit så petig med att det ska vara chipsformat. Japan måste vara de märkliga snacksens totala Mecka!

Men petig är jag och den lilla japanska jag kan begränsar sig till några få artighetsfraser. Så vi testar idag chips med smak av fransk potatissallad.

Junior gillar dem skarpt och jag tycker att det var helt okej. Tydlig löksmak och ett stänk vinägrett, det jag saknar mest är egentligen smaken av potatis, vilket ju i sig är lite märkligt när det är chips vi pratar om…