Det var inte bara jag!

Expressen om Mandelmanns

Gunilla har en god poäng, men jag känner att hon ändå missar massor. Fast man kan kanske inte skriva hur långt som helst som krönikör.

Idag har jag jobbat så det blev inget att skriva hem om. Via Ica Maxi och hem till Malte som just nu är Mannen I Huset. Han börjar bli gammal, så han både ser illa, hör illa och luktar illa. Men han har inte ont och han är go och glad och då får han lalla här ett tag till. Nån nytta gör han absolut inte på minsta front. Idag missade han t o m att knycka min Big Mac-påse som jag ställt på hallbänken medan jag körde ner bilen. Allvarligt. En springer spaniel som INTE går upp på bänken och hämtar den, den jycken är det något fel på. Luktar illa. Sa ju det.

Första natten vi var ensamma hemma nu, var han Stor Och Farlig. Vi gick och lade oss, jag i stora sängen och han – lite otippat – i sin BIA-bädd. Märkligt med tanke på att husses säng var tom. Men han knölade ihop sig som en kanelbulle och började snarka. Jag höll på att somna. Då vaknade nån liten del av hjärnan på honom och han ”hörde” något som han var tvungen att säga ”moff” till. Och då hörde han ju något, så han fick säga ”MOFF”. Jädrar! Det var nån där! Dags att illvråla! Så han for ur sängen och stod vid trappen och skällde och sen ramlade han mer eller mindre ner på punschverandan och skällde brallorna av vem det nu var som eventuellt hade kunnat vara där. Han har aldrig haft något mörkerseende och här är det svart som i sotarns ficka på nätterna, så han såg garanterat inte ut genom treglasfönstret ens.

Jaha. Nähä. Det var väl ingen där. Så han lommade upp för trappan och knölade ner sig i BIA-bädden igen. För att upprepa det hela. Fyra gånger på en dryg timme.

Då var han extremt billig faktiskt.

Igår stängde jag in oss i sovrummet istället. Då var det lagom mycket att hålla reda på och han sov hela natten. Utom när han kom upp i sängen och lade sig på mina fötter och trängdes.

Husses halva av sängen fortfarande tom…

Meh. Boink på den liksom.

Jag har hittat en möbel jag vill ha. Nu är Hansominte och Minior i fjällen och jag tänkte att det vore väl en rolig liten överraskning om jag kanske fick hem den alldeles själv och utan hjälp.

Fast den är rätt stor.

Och jag mäter min ganska stora bil och konstaterar att det fattas 2 cm. På bilen. Fasen.

Sitter i nämnda aningen för lilla bil och gnisslar med andra granntanten. Nu måste jag köra släp för första gången på 17 år. Not so amused. Men vad gör man inte. Så slår eftertankens kranka blekhet mig i bakhuvudet som en välriktad kospark och jag ber henne, som är på väg ur bilen, att bara kolla att jag har krok på bilen jag haft i 1½ år.

Det har jag inte.

Mandelmanns

Det är dem vi har att tacka (om det är det vi gör) för att bloggen vaknar till liv igen. Har ni sett programmet?

mandelmanns

Mandelmanns Gård

Jag vet inte vad jag tycker om programmet. Eller jo. Jag tycker jättemycket. Åt alla håll och kanter, faktiskt.

Att de vill leva som ekologiska och självhushållande tycker jag är helt fantastiskt. Maten de lagar är underbar och jag älskar att de tar nypor och häller lite random, det är mitt sätt att laga mat det där.

Men det finns några… dilemman… med programmet.

Det är så galet tydligt gjort för storstadsbor med landsbygdsromantiklängtan. Och det har inte helt mycket med verkligheten att göra.

Det ser så enkelt ut. Och vissa saker bara löser sig. Och andra saker bara finns, utan att det kostar något alls.

Jag hoppas innerligt att ingen, precis ingen, väljer att sälja sin lägenhet och flytta ut på det sätt som de beskriver att de gjorde. För uppvaknandet kommer inte bli vackert.

Vad tänker ni om Mandelmanns? Och bor ni i stan eller på landet?

Nämen hörrni.

Nu tror jag det börjar bli dags att skaka liv i den här bloggen igen. Inte för att livet blivit lugnare – snarare tvärtom – men för att jag längtar efter att skriva igen. Som jag har längtat efter att längta efter det!

Och på sistone har jag börjat tänka i blogginlägg igen. Det var ju ett tag sen, onekligen. Fast uttrycket ”Nu hamnar du på bloggen!” är fortfarande livaktigt i familjen. Hansominte klämde ur sig det till Minior senast idag, varpå hon sturskt fnös ”Mamma bloggar inte längre!”

Jo.

Fast jag har glömt vad hon sa som var så kul. *harkel* Sorry.

Lite ringrostig är jag kanske.

Okej, felåt, jag tog verkligen semester.

Det blev en overload och jag var tvungen att kapa kvickt. Det mesta rök.

Nu håller jag på att kratta ihop mig och ladda inför nya jobbet. Två veckor kvar och jag rensar så gott jag kan i den almanacka som inte är helt hjälpsam när det gäller obrutna tidssjok. Det är tandhygienisten och först Juniors utvecklingssamtal och sen Miniors och så måste jag till Ackis och fixa en pryttel (verkligen mekanisk pryttel, inget som är trasigt på mig – Anki, lunch på onsdag? Eller nästa onsdag?) och allt ligger på olika dagar sådär så att man inte kan dra iväg någonstans och inte riktigt, ändå, kan bara känna eoner av tid.

Men jag är nästan ihopkrattad och förslagslistan över roliga saker att göra är faktiskt längre än todo-listan, vilket är första gången någonsin. Så idag har jag scrappat en liten ask jag ska ha pappersnäsdukar i och köpt ett par böcker och börjat kleta klistermärken och färgglada doodles i min almanacka. Det gillar jag. Och snart är senaste ullsjalen färdigvirkad.

Vad var det??

Hansominte och jag drog iväg på en sommarkonsert här i krokarna såhär på kvällskvisten. På väg hem åkte vi förbi något som låg på vägen och fick hansominte att brista ut ”VAD var det???”. Tre tydligt hörbara frågetecken, på sant, jag lovar.

”Jag tror det var en grästuva.” sa jag.

”Åh.” sa han, ”Jag tyckte det såg ut som en igelkott med en stor marshmallow på.”

Tycker ni jag ska åka tillbaka och kolla vem som har rätt?

kotte med marshmallows